|
Flottaren
Att vara flottare innebar att ha ett hårt arbete
till låg lön, långt in på 1900-talet. De var helt i händerna på
arbetsgivarna och hade dåliga arbetsvillkor med oreglerad arbetstid.
De hade ingen fackförening som stödde dem. Arbetet var
säsongsbetonat och utfördes på sommarhalvåret. Under vintertid
arbetade många i skogen för att försörja sig. Flottare rekryterades
till en början bland torpare och småbönder som säsongsarbetare. Vid
de större älvarna kunde man försörja sig på heltid med flottnings-
och skogsarbete. Jordbruket blev då en bisyssla. Många flottare
började sin yrkesbana som flottare vid 15-års ålder. Det fanns ingen
åldergräns uppåt. Erfarenhet värderades högt. Arbetet var som mest
intensivt före vattenregleringarnas tid. Flottarens lön var fram
till 1920-talet baserad på ackord. Man övergick sedan till timlön.
Skillnad gjordes bland de olika grupperna inom flottarkåren. Man
fick betalt direkt i handen av faktorn.
Flottarna fick en fackförening 1918 då Skogs- och
Flottningsarbetarförbundet bildades i Sollefteå.
Livet som flottare var riskfyllt. Det inträffade dock få
dödsolyckor. Däremot så var olyckor i sig vanliga under arbetets
gång. Det var få flottare som var simkunniga. Det var först på
1960-talet som flytvästar började att användas bland flottarna.
Flytvästarna var ändå inte speciellt populära. Drunkningsolyckor har
minskat allt efter tid i flottarkåren. Detta p.g.a. att lossningen
av brötar i forsarna hela tiden har minskat. Yrkessjukdomar kunde
vara värk och ischias orsakade av blöta kläder och lägerliv när man
sov ute. Förutom detta kan man säga att livet som flottare var rätt
hälsosamt. Arbetet var omväxlande och kroppen fick allsidig träning.
Mygg och knott kunde vara besvärligt. Beckoljan ansågs som effektiv
mot dessa insekter.
Att arbeta som flottare innebar också att man hade ett kort och
hektiskt säsongsarbete. Vår- och fjällfloden användes för
transporten av virket. Man hade tiden fram till den sena sommaren på
sig. Då blev vattenståndet oftast för lågt för flottning. Om älven
inte var reglerad var man helt beroende av väder och vind. Det
innebar i sin tur att arbetstiderna blev oregelbundna. Om
vattenståndet var högt blev arbetstempot detsamma. Om det var för
lågt kunde det bildas riskfyllda timmerbrötar som var svåra att lösa
upp.
Arbetet kunde vara slitsamt men det var också fritt och omväxlande.
Många i branschen tyckte att den bästa tiden som flottare var under
1940-1960-talet. Arbetsförhållandena blev förbättrade när man fick
bättre bostäder, arbetskläder och gummistövlar och inte behövde vara
ständigt blöt om fötterna. Före gummistövelns tid använde man hellre
skohö än strumpor. Höet var lättare att torka än strumpor. Kängorna
värmdes in med tjära för att stå emot vattnet. Flottarna fick ändå
ständigt gå omkring i blöta kängor vilket kunde göra att de
drabbades av reumatism. Det fanns inga speciella kläder för
flottare. Slokhatten var ändå symbolen för flottaryrket. Oljeställen
ersatte hatten från 1920-talet. På fötterna hade flottaren
kängskostövlar (s.k. näbbkängor). På 1920-talet kom gummistöveln, en
stor innovation för flottarkåren. Den gjorde flottarens arbetsdag
mycket drägligare. I slutet av 1940-talet kom de långa uppdragbara
stövlarna som gjorde att flottaren fick ett mycket bättre skydd mot
det kalla vattnet. Blåställ och oljerockar ersatte den tunga
vadmalsklädseln. Den klassiska slokhatten ersattes så småningom av
bl.a. kepsen. Från 1960-talet höll flottningsföreningarna med
arbetskläder, bl.a. långstövlar och regnkläder. Vid
flottningsepokens slut på 1980-talet fanns ännu bättre kläder att
använda, t.ex. fiberpälskläder och lättare regnställ.
Bostad åt flottaren under arbetspassen kunde vara ett problem. År
1919 stiftades en lag som sade att arbetsgivaren vid vissa fall
skulle ordna med bostad åt de anställda. Kojor började att användas
relativt sent under flottningsepoken, först in på 1920-talet. De
varierade i storlek och kvalitet. I kojans mitt fanns en eldstad. De
yngre stugorna var baracker med riktiga sängar till skillnad från de
äldre kojorna som hade endast träbänkar att ligga på. Innan dess
fick flottarna nöja sig med att sova under bar himmel under
arbetssäsongen. Det fanns inga möjligheter att ta sig hem vid
arbetsdagens slut. Därför fick flottaren ta med sig den mat han
förbrukade under arbetsveckan. Den bestod för det mesta av fläsk,
bröd, kaffe, socker och vetemjöl. I bästa fall även smör, ost och
mese. Snus eller tobak var svårt att avvara och fanns ofta med i
packningen. Kolbullar och sluring (hopkokat fläskflott, vetemjöl och
vatten) var ständigt på menyn hos flottarna. Ibland kunde man köpa
ägg och mjölk av någon bonde. Med andra ord var flottarens
mathållning mycket ensidig. Längre fram i tiden kom konserver som
underlättade och förbättrade mathållningen. Kocklag innebar också
förbättrad mathållning. El och gasol i flottarkojorna gav
ytterligare möjligheter till varierad mathållning.
Hygienfrågan var inte lätt att lösa. Dusch- och badmöjligheter har
för det mesta bara funnits i samband med arbetet. m.a.o. regn och
ofrivilliga dopp i älven. Toalett innebar att göra sina behov direkt
i naturen.
Flottarhaken var det oumbärliga arbetsredskapet för flottaren. Den
fanns i många olika modeller beroende på i vilket skede i
flottningsprocessen den skulle användas. Två huvudsakliga typer av
hake har funnits, draghake eller krokhake. Redskapet skulle vara ca
tre meter lång, fjädrande och spänstigt. Flottaren använde den för
att dra till sig och skjuta ifrån sig stockar, främst landkarlarna.
Det var viktigt för flottaren att ha en vass hake och ett smidigt
skaft till den. Det innebar att arbetet underlättades betydligt.
Gran var det bästa virket för skaftet.
Haken har utformats olika från älv till älv, förmodligen beroende på
den lokala traditionen. Brytkäppen, som var en två meter lång
träkäpp, användes som bändverktyg när brötar hade uppstått. Yxa
användes också i sammanhanget. Flottaren ägnade stor del av fritiden
till att sköta sin utrustning. Det hårda arbetstempot gjorde att det
blev tidiga kvällar. Gemenskapen var stor flottarna emellan när man
delade bostad under arbetsveckan.
Under arbetsdagen var det lättast för flottarna att förflytta sig
till fots. Innan cykeln var vanlig fick man ligga över ute i det
fria. När cykeln kom kunde man förflytta sig flera mil om det var
nödvändigt för att komma hem. Under 1940- och 1950-talen började man
åka motorcykel och bil. Då kunde man åka hem efter arbetsdagens
slut.
För att bli en riktig flottare skulle man göra "flottareden". Det
innebar ett dopp i vattnet under det första året man arbetade som
flottare. Ibland kunde det bli dans när flottarna kom till en större
by. Dragspel var det vanligaste instrumentet. Det finns dock inte
någon speciell flottarmusik.
I Sollefteå restes 1940 monumentet "Timmerflottare", skulpterat av
Fredrik Frisendahl. Det kom till stånd genom en insamling i Ådalen
till "Arbetets Ära" som ett minnesmärke över flottarnas insats för
hela landets skogsindustriella utveckling.
Hem
|
|